Ni hittar mig HÄR istället

 

Den här låten får en att känna sig lite som 16 igen.

 

 

Höll på att glömma bort dagens sista "två bra saker blir till en". Källa: DN Kultur 
Mästerliga photoshop-skills som möjliggjort bilden: mina.

 

 

Det är ju förresten inte första gången DB och AF smörar för mig genom att spela musik ihop. Här på en konsert 2006. Jag behöver inte tillägga något mer än att citera personen som lagt upp videon på Youtube:

"If you don´t cry watching this, you are dead inside."

 

 

 

Har ni barn? Har era barn fått barn med varandra? Nej, det vore förstås jättekonstigt om de hade det. Men ni kanske ändå kan försöka föreställa er den känslan. Inte den incestuösa förstås, utan den av att de vackraste och bästa ni vet går samman och skapar något tillsammans. Ungefär sån är min känsla inför Arcade Fires nya singel. Att låten är producerad av LCD Soundsystems James Murphy och videon regisserad av Anton Cobijn framstår som irrelevant i jämförelse med att ingen mindre än DAVID BOWIE KÖRAR! Visst, det är bara i några sekunder och visst, han syns inte i videon, men ändå! Glöm den föregående incestjämförelsen: Detta känns som när en introducerar två riktigt bra personer för varandra och blir de kära i varandra, tågluffar i Indien ihop, gifter sig, skaffar mops, flyttar till Hornstull och lever tillsammans for ever and ever. DEN KÄNSLAN!

 

 

Steg 1. Kom över din rädsla över att vara för pretentiös.

Steg 2. Var allt det ovanstående. 

Ja, jag försvann. 
Kombinationen billig öl och dåligt wifi gör Barcelona till världens kanske sämsta bloggstad. 
Men nu försöker jag alltså igen. 
Tänkte att bloggen ska få bli lite mer av en...kulturblogg typ?

Kulturjournalistik är ju (snart) mitt nya mission in life och då är det viktigt att vara lite med i gejmet liksom.

Så.... vi kör då?

 

Det här är antagligen världens mest onödiga inlägg med tanke på att alla som läser den här bloggen

(dvs typ tre personer) också följer mig på instagram. Men men, jag har hört att frekvent uppdatering är

A&O i bloggsammanhang. Så, här kommer lite bilder från mitt instagramflöde (Obs, är lite full när jag skriver

detta. Ni får helt enkelt ha överseende.) :

 

 

Hej! Här kommer ett nytt och spännande inslag i bloggen som jag valt att kalla "På resa genom kulturlandet Spanien!". (Jag tänker att det ska kännas precis som ett avsnitt av När & Fjärran när ni läser det här, med en super-catchy signaturmelodi och allt). Egentligen är det hela lite som en gammal hederlig youtube-fylla, men min titel kändes mer seriös. Spanien är faktiskt ett land med många fina och festliga kulturyttringar, och jag tänkte nu, och vid några yttterligare tillfällen längre fram, dela med mig av några av dem jag stöter på. 

 

Ett viktigt inslag i spanjorernas kanon är förstås poeterna. I synnerhet de som levde och verkade strax före la guerra civil, och i synnerhet Federico García Lorca. Lorca var en sån där person som liksom omöjligen kunde bli något annat än mytomspunnen och helgonförklarad efter sin död. Han uppfyllde alla kraven: var del av en generation radikala poeter (kallad Generación del 27, och som ni kan läsa mer om här), var republikan, öppet homosexuell och blev mördad i samband med krigsutbrottet. Dessutom var han förstås en väldigt duktig poet och dramaturg, men det borde väl vara underförstått. Nu var det faktiskt inte direkt Lorca jag skulle berätta om, utan den enorma insikt jag kom till tidigare idag. Ni vet Leonard Cohens låt Take This Waltz? Den är en översättning och tonsättning av en Lorca-dikt!

 

Dikten heter Pequeño vals Vienés, och den kan ni läsa här. Ni kanske bara skrattar åt mig nu och tycker att jag är helt dum i huvudet som inte visste detta innan, men varsågoda för info. För att avsluta den här lektionen tycker jag att vi lyssnar på låten, dels i Leonard Cohens version, och dels i en version med den spanska sångerskan Ana Belén, som faktiskt gjort två skivor med bara Lorca-tonsättningar. Men just hennes version av Pequeño vals Vienés är alltså en Cohen-cover, fast som till skillnad från Cohens version har den spanska originaltexten. Gud, det här blev förvirrande. Vi lyssnar istället:

 

 

 

Ana Belén kommer vi återkomma till redan i nästa avsnitt av "På resa genom kulturlandet Spanien." (Nu ska ni höra en super-catchy signaturmelodi igen). Vi ses snart!

 

En vet att en har det rätt bra (om än lite stressigt) i skolan när en sitter upp till klockan två på natten och gör ett fult bildspel om anarkismen i Spanien. Nu ska jag sova. Imorgon kommer mina gullisar Mattias och Molly hit!

 

Hej kompisar! Här kommer, i vanlig ordning, lite bilder från den senaste tiden:

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har jag äntligen lyckats återfå talförmågan och tänker fira det med sedvanligt måndagsquiz på Ryan's!

 

 

 

 

Just nu sitter jag i sängen och väntar på Nisse som steker korv. Vi har precis kommit hem efter en "tidig" kväll (ja, att gå hem klockan tre innebär en tidig kväll i Barcelona). Vi har hängt på de bästa barerna och druckit öl och mojitos, i vanlig ordning. Nu ska jag och Nisse ha tvåmannaefterfest, dricka cava och se på dåliga tv-serier. Ni får underhålla er med denna fantastiska Flight of The Conchords-låt, PÅ SPANSKA, under tiden. "Harlem shake" och "Ain't nobody got time for that" i all ära. Detta kan vara mitt bästa youtube-fynd under 2013 så här långt.

 

Kompisar, kan inte ni kommentera och berätta vad ni har gjort/kommer göra i helgen!

 

Här kommer de, till slut. Bilderna från vår natt på karnevalen i Sitges, där vi hejade på karnevaltåget, drack en liter mojito och dansade på gatan hela natten. Har ni vägarna förbi Sitges nästa år kan jag verkligen rekommendera er att gå. Som en riktigt bra festival, minus musiken men på många sätt 100 gånger knäppare.

 

 

Hallå bloggen! En onsdagsnatt fylld med öl, fotboll, feministdiskussioner, rnb-dans

och... mer öl, har jag gjort att jag för första gången på flera år har tappat rösten

nästan helt och hållet. Förkylningen som förföljt mig i nästan en vecka blev inte

direkt bättre av att jag stod på Placa Reial klockan 3 på morgonen och försökte lära

en grupp fransmän den där sången om Zlatan. Jag har sällan blivit så älskad som

jag blev av de där fransmännen. Det räckte liksom med att jag kom från samma land

som herr Ibrahimovich, när jag sedan berättade att jag kunde en sång om honom

blev de verkligen eld och lågor. Vi sjöng den säkert tio gånger, ända tills polisen kom

och sa att vi minsann fick lugna oss lite grann. Tyvärr har jag inga bilder från gårkvällen,

men om en liten stund lovar jag att slänga upp de sedan länge utlovade karnevalbilderna.

Först måste jag läsa på om anarkismen i Spanien!